/ kläder /

Take this waltz

Äter pinnglass i sängen och ögonen är helt uppsvullna så det bara är två springor att titta på dataskärmen med. Filmen var jättebra. Verkligen jättebra. Det var så verkligt, så sött, så vackert, så himla äkta. Hon var en sån där Bridget Jones. Inte sådär överdrivet snygg som alla skådesspelerskor försöker vara för att få oss tittare att må dåligt, utan snarare en vanlig människa som bara blir världens vackraste i hennes sätt och skratt och småtvister av söta personlighet. 

Den handlde om Margot och Lous kärlek till varandra. Alla deras internskämt, hur de låg på golvet och brottades och hade söta smeknamn till varandra och bodde i världens sötaste hus någonstans i USA. Men de saknar gnistan. De känner varandra bättre än någon annan, älskar varandra mer än något annat men saknar "det". Lou tar sig aldrig tiden att ligga med Margot och hon känner sig inte tillräckligt fin i Lous ögon. Så träffar hon en kille på flyget hem till Toronto. Som får henne att skapa nya perspektiv och de går på tivoli ihop och besöker häftiga platser. Men vem kan lämna så mycket för något nytt och spännande?

Så vanlig och typisk frågeställning att det finns inte. Vackert. Se den! 


<3
/ kläder /

Movietime - Take this Waltz



Hej hjärtan! Följde med mami och papi och handlade mat och fick tre fagerhult som tack. Haha värT!
Nu tänkte jag slå på den här filmen som Sandra tipsade om att den skulle vara så himla äkta och fin och bara enkelt bra.
Det hoppas jag på. Såg förresten Ruby Sparks hos Johan och den tipsar vi båda vidare om.

Puss!
/ kläder /

jobba mera - rädd.

alltså egentligen. det här med jobb är så himla tufft. att våga, att ta sig igenom nya situationer på egen hand, att träffa människor i arbetslivet som får än både att le och vissa som får än att känna sig så innerligt illa till mods.
jag jobbar i skrivande stund som personlig assistent och har räknat timmarna varje natt innan mina jobbpass för att magen vänt sig ut och in för alla nervösa situationer som kan uppstå. men tack vare mina fantastiska kollegor som lagt sin hand på min axel när jag satt in sondmaten som går in rakt i magen, eller som gett mig en kopp varmt kaffe när jag sprungit runt med plasthandskar och nya handdukar och inte hittat bromsen på rullstolen så har allting trots allt gått bra. 

och det andra tokiga är. att jag känt nu att jag jobbat så lite, att jag får ont i magen när jag tänker att jag borde ge mig in i den ångestlämpade världens av arbetssökning igen. men så skrev min samordnare att hon ska se till att jag får en till brukare och fler timmar (precis det som jag velat) och då plöstligt blir jag rädd istället för att bli glad att jag ska jobba mer än vad jag gör i nuläget.

vad svårt det ska vara. men jag känner verkligen hur mycket jag lär mig.
och det är häftigt.