/ kläder /

Skola, förman och i ett distansförhållande

 
Men på toppen av allt har ju också ett nytt skolår börjat. Jag börjar mitt sista år på kandidatprogrammet (PANIK) på Malmö Högskola och det är konstigt hur fort allt går tillbaka till skolvardag. Fast måste medkänna att jag känner mig ganska vilsen just med skolgång, förmannaskap inom Helsingkrona (kommer till det) och ett helt nytt distansförhållande (kommer också till det!) där hjärtat och hjärnan ska fungera i en vardag.

Om vi först reder ut förmanna-begreppet. Som ni kanske minns från förra terminen (och terminen innan det) så hjälpte jag Hannes och Calle på de flesta restaurang-onsdagarna de körde med Winbladhs på Helsingkrona så ofta jag hade möjlighet. Då hjälpte jag till som "jobbare" då Hannes och Calle förberett allt, vad som skulle lagas, vad som skulle köpas in och hur lokalen skulle förberedas inför alla gäster osv. Den här terminen ansökte istället jag och Josefina om att bli just Winbladhs-förmän då det istället är vi som har jobbare och då det är vi som är de som styr och ställer och förbereder och tänker ut vad vi vill bjuda på. Som tack för detta blir man en del i en grym förmannakår med massa nya kompisar, man får åka på tjänstemanna-resa 2 gånger (?) tror jag och dessutom går man gratis in på alla nationer, före i kön på Helsingkrona samt i förtur i bostadskön till Helsingkrona och till de flesta biljettsläppen. Så länge man ror sina onsdagar i land det vill säga. Men det ska vi nog lösa!
Men det jag ville säga med det är ju att det såklart känns ovant och som en utmaning, vilket gör att jag är lite halvnervös inför vår första restaurang som är nästa onsdag!

Och så till distansförhållandet. What? Varför då kan ni tänka er. Blev inte vi nyss ihop? Jo visst, så långt är ni på rätt väg. Men under sommaren kom också Henrik in på sin stora dröm, att plugga arkitektprogrammet och han kom in på Umeå Universitet. Så vi har under hela sommaren levt i dels en förhoppning om att han skulle komma in som reserv på Lunds Universitet men också i en bubbla där sommaren liksom inte fick ta slut för då tar också han och jag slut. Är det inte skrattretande att när man hittar någon som man trivs tillsammans med, mår bra ihop med och som man har stark passion för att vägarna i livet då ska komma emellan. Så vi har funderat, pratat, diskuterat och bollat i timmar över hur vi skulle göra när sommaren väl var slut. Och efter en vecka i ett helt magiskt Grekland gick det ju liksom inte att säga hejdå för alltid på Köpenhamns flygplats. Utan vi har tänkt, att vi testar. Att vi kör. För vi har liksom inget annat alternativ! Och vi vet att det är oerhört långt emellan, och att våra studentpengar inte räcker till att pendla mellan varandra, men kärleken och glädjen då? Den får vi väl inte bara glömma bort. Är den verkligen ett alternativ att slänga bort? Nä, det tycker varken jag eller Henrik. Men det känns motigt, och är verkligen inte en dans på rosor. Vårt förhållande lever på stark passion, att vara i närheten av varandra, att skratta, att ha internskämt, att ta på varandra och bara umgås utan att säga ett ord. Nu har vi en skype-skärm mellan oss och ska på något sätt få det här att fungera. MEN vi har bokat en Stockholms-helg om en vecka. Då möts vi halvvägs och bor i Henriks brors lägenhet när han är bortrest. Och jag längtar så mycket att jag inte vet var jag ska ta vägen. Och det är väl ett starkt tecken på att det här är äkta? Det tror jag iallafall jag. Så time will see. Nu har ni lite klarhet i hur jag har det iallafall ♥